I
ngen som beskriver honom, varken då eller senare, är opåverkad av hans utseende. Hans gestalt kombinerar vackrast tänkbara, klassiskt rena manliga skönhetsdrag med något gäckande och obestämt. En skada efter ett slagsmål som barn gjorde att hans ena pupill fastnade i ett helt öppet läge och gav hans blick och anlete ett utomjordiskt drag.
Därtill en stilsäkerhet och djärvhet i klädval och scenkostymer som skapade en artist så visuell att det ofta använda begreppet stilikon om David Bowie nästan känns förminskande.
En stilikon genererar kopior, David Bowies utseenden är oefterhärmliga även om han utgjorde en ständig inspiration för modeskapare, artister och fashionistas. Mest känt är hans nära samarbete med den japanske designern Kansai Yamamoto och hans avantgardistiska kimonos som Bowie bar som scenkostymer under tidigt 1970-tal.
De odödliga albumen avlöser varandra under 1970-talet. Hysterin kring Ziggy Stardust blir till slut en återvändsgränd och David Bowie tar livet av sin skapelse under en avslutande show på Hammersmith Odeon i juli 1973.
Han splittrar också Spiders from mars i en uppslitande process. David Bowie vill jobba med nya musiker och han vill till USA.
Albumet Diamond Dogs blir ett mellansteg på den vägen. Ett dystopiskt konceptalbum influerat av George Orwells ”1984”. Mycket av musiken bär ännu spår av Spiders from mars, men det är vägen bort från glamrocken för David Bowie.
Jag ser David Bowie första gången 1983. Det händer något konstigt med mina knän och min syretillförsel samtidigt.
David Bowie använder på ”Diamond dogs” fullt ut en teknik för att skriva texter som han kommer att tillämpa under resten av sin karriär. Den utvecklades ursprungligen av dadaisterna i Frankrike på 1920-talet och går ut på att klippa sönder en skriven text och arrangera om den. Inte helt olikt sådana där ordflätor som var populära som kylskåpsmagneter för några år sedan. Sättet att skapa text kallas för cut up-teknik (découpé på franska) och gjordes populär av en av David Bowies stora inspirationskällor, författaren William S Burroughs på 1960-talet.
Tekniken förklarar mycket av David Bowies ofta svårtolkade och mångbottnade texter. Superhiten ”Life on Mars” är ett bra exempel; trots sin makalösa tillgänglighet i melodi och enskilda fraser som sätter sig, är texten som helhet i det närmaste obegriplig. I stället bygger Bowies texter ofta en stämning som låter tankarna vandra i fria associationsbanor och är avsiktligt vaga i berättandet. Bowie förblev så fascinerad av cut up-tekniken att han senare utvecklade ett datorprogram med en slumpgenerator för att digitalisera cut up-tekniken för textförfattande.
1975 blir året för David Bowies stora genombrott i USA. Helt slut efter oavbrutet turnerande och gravt kokainmissbruk anländer han till Sigma Sound Studios i Philadelphia för att spela in ”Young Americans”. Titelspåret blev en av hans mest älskade sånger och albumet skapar en ny genre av vit, plastisk soul. Två av Bowies finaste ballader i genren kastas ut från albumet i sista stund, ”Who can I be know” och ”It’s gonna be me”. Orsaken är att John Lennon kommit till studion en inspirerad kväll. Tillsammans skriver de Bowies första USA-etta, ”Fame”. Dessutom får Bowie ordning på en av Lennons pärlor från Beatlestiden –”Across the universe” – som är outgrundligt rörigt inspelad i original.
Det är ytterligare en artistisk höjdpunkt i Bowies liv som nu i allt väsentligt levs i USA. Men privat är han bokstavligen nära att gå under. Vanan att inleda varje dag med att vakna på eftermiddagen och starta med en svart kopp kaffe, två Gitane-cigarretter och två linor kokain har ett pris. Bowie börjar bokstavligen förtvina fysiskt på grund av sitt kokainmissbruk. Han är extremt utmärglad och förefaller i intervjuer helt mentalt desorienterad.
Albumet ”Station to Station” är magnifikt musikaliskt, en av Bowies största inspelningar, men personan han skapat till detta kapitel ska ställa till stor skandal. David Bowie lever nu i Los Angeles och försvinner allt djupare in i drogdimmor. Hans hus är fullt av egyptiska artefakter, högar av salt, svarta ljus och skrifter av den brittiske ockultisten och poeten Aleister Crowley.
Under turnén med ”Station to station” återvänder Bowie till London som alter egot The Thin White Duke. Likblek och iklädd svart skinnrock kliver han av tåget på Victoria station och hälsar massorna som samlats för hans hemkomst med en Hitlerhälsning.
Det är en djupt förvirrad tid, men hans röst är fortfarande ren magi.
Bowie har många stora stunder som sångare. Han har en mycket särpräglad timbre och inbyggd dramatik kombinerat med ett register som han förmår flytta sömlöst mellan genrer. Från en nästan akrobatisk och kraftfull sång på tidiga ”Life on Mars” till den mäktiga, ödesmättade kraften i ”Heroes”. På ”Station to station” återfinns en mycket annorlunda sånginsats som enligt många tillhör hans finaste. Det är inspelningen av den drömska, filmiska kärleksballaden ”Wild is the wind”. Det är titelspåret till en film med samma titel från 1957. David Bowie sjunger den innerligt på ett sätt som ligger utanför den karaktär han skapat för ”Station to station”.
Efter den kaotiska tiden i Los Angeles sker återigen en total förändring och förnyelse. David Bowie flyttar tillsammans med vännen Iggy Pop till Berlin. Han skaffar en duffel och en cykel och lever enligt en del biografier ett mycket stilla liv där han för första gången i vuxen ålder prövar att göra saker som att handla mat och tvätta kläder. Andra skildringar av Bowies Berlinperiod vittnar mer om livsfarliga, påtända bilfärder med Iggy Pop.
Musikaliskt är den trilogi som kommer mellan åren 1977 och 1979 hans mest nyskapande. Tillsammans med producenten Brian Eno skapar han albumen ”Low”, ”Heroes” och ”Lodger”. Borta är konceptalbum och alter ego-figurer. Albumen innehåller i stället experimentell musik med tydliga influenser av Kraftwerk och den typ av elektronisk musik som dök upp i Tyskland under 1970-talet under namnet krautrock.
Titelspåret på ”Heroes” är en av Bowies mest populära sånger under hela karriären och skildrar ett kärlekspar vid Berlinmuren.
Om vi ska försöka se sakligt på David Bowies karriär sker egentligen hans sista riktigt stora inspelning kort efter Berlintrilogin.
Albumet ”Scary monsters” kom ut 1980 och innehåller åter samma storartade gitarrspel av Robert Fripp som på ”Heroes”. På många sätt sluts en cirkel när Bowie i mästerverket ”Ashes to ashes” återvänder till sin första hit ”Space oddity”.
David Bowies 1980-tal är mer fascinerande ur ett medie- och affärsperspektiv. Likt många artister som sålde enorma mängder album under 1970-talet satt Bowie fast i ett avtal som gav hans management en orimligt stor del av hans intäkter.
Bowie hade ägt ett decennium artistiskt, men var inte särskilt rik. I vart fall inte mot bakgrund av att han vid denna tid sålt över 100 miljoner album.
Med föresatsen att bli kommersiellt framgångsrik skrev han ett antal sånger om kärleksrelationer och gav sig ut på turné. Sådana föresatser brukar ofelbart gå åt skogen artistiskt. Men ”Let’s dance” från 1983 blev Bowies största kommersiella framgång någonsin.
Det är också första gången jag ser honom i verkligheten. Det ska komma att ge mig en livslång insikt om vad det betyder att vara fan. Jag ser David Bowie första gången på den ramp som han använder för att springa ut på Ullevis scen i juni 1983. Det händer något konstigt med mina knän och min syretillförsel samtidigt. Det är som att det enda möjliga i detta ögonblick är att skrika rakt ut för att inte bli tokig.
Sedan dess har jag aldrig gjort mig lustig över tonårstjejers klassiska högljudda vurm inför olika artister. Även om torftigheten i föremålen för deras beundran i jämförelse med David Bowie så klart har förbryllat mig …
Efter turnén som döptes till Serious Moonlight var David Bowie en rik man. Hans nästa steg skulle göra honom förmögen.
Efter ett par irrelevanta uppföljare till succén gav sig Bowie åter in i sitt mer prententiösa musikskapande där han är som bäst. Men tiden var inte längre hans. Få, om någon artist, har insett det som Bowie.
I en visionär intervju med New York Times i början av 2000-talet berättar Bowie hur han några år tidigare sålt rättigheterna till hela sin katalog på över 300 låtar. Affären var en konstruktion med optioner på framtida albumintäkter.
”Musik kommer i framtiden att distribueras som rinnande vatten eller el”, förklarade Bowie affären som nu gjort honom till miljardär.
Det var vid denna tid flera år kvar innan streamingtjänster som Spotify skulle göra Bowies vision till verklighet.
Under 1990-talet och tidiga 2000-talet släpper Bowie ett antal album av varierande kvalitet. Enstaka höjdpunkter finns och flera av inspelningarna är fascinerande i sin ständiga strävan framåt mot nyskapande. De är fulla av populärkulturella referenser som gör dem spännande för oss som följt Bowie under lång tid. Men någon bredare publik når de aldrig.
Men sedan blir det tyst. Ingen mer musik, inga konstprojekt. Ingenting.
Vi som följt David Bowies varje steg fick kämpa för knapphändiga uppgifter om ett tillbakadraget liv i loftvåningen med hustrun Iman i stadsdelen SoHo i New York. En våning med ett panikrum där Bowie och Iman kunde låsa in sig om en inkräktare skulle lyckas ta sig in. Eller bodde Bowie åter i Lausanne? Nej, uppgifter kom ut om att Bowie drabbats av en hjärtattack och vårdades på sjukhus i New York.
En paparazzibild 2012 blev det första livstecknet på flera år. David Bowie iförd jeans, hoodie och gubbkeps utanför en brödbutik på Manhattan orsakade sensation av flera skäl i invigda kretsar.
Och så plötsligt, på sin 66:e födelsedag den 8 januari 2013. Som en blixt från ingenstans släppte han plötsligt en helt ny låt. Som vanligt briljant lanserad. Ingen presskonferens, ingen enda intervju. Bara en omtumlande vacker ballad rakt ur tystnaden i form av en video från New York-konstnären Jacqueline Humphries studio.
Låten heter ”Where are we now?” Bowie har återigen återvänt till sina tidigare verk. Han minns sina år i Berlin. Det var den perfekta återkomsten. Den gamle mannens melankoliska tillbakablick på ett av de märkvärdigare liven som levts i vår tid.
Och nu detta.
David Bowie gör konst av sin bortgång. För 18 månader sedan visste han att cancern skulle ta hans liv. Men det blir inga intervjuer om någon sjukdom, inga bilder på en skröplig David Bowie. Inga tecken som helst på att han var på väg att falla mot jorden.
I stället en magnifik sista inspelning och en nästan otäckt profetisk video av svenske regissören Johan Renck.
”Blackstar” släpptes på David Bowies 69:e födelsedag den
8 januari 2016.
Det var hans avsked. 48 timmar senare lämnade han oss.
Tack för allt, David Bowie. Mitt liv hade varit ett annat utan din musik och din outgrundligt fascinerande person.
