et finns inget vanligt, alldagligt eller normalt med David Bowie. Det är ingen slump.
Säkert måste han ha ätit som oss andra, sovit då och då och gjort någon typ av vardagliga sysslor. Men vi vet inget om det.
Då och då singlar en skärva av ett normalt liv ner till jorden från Bowies universum. Som i går, när David Bowies son Duncan Jones bekräftade sin pappas död på Twitter med orden:
”Very sorry and sad to say it’s true. I’ll be offline for a while. Love to all.”
Orden följs av en kornig, svartvit bild på Duncan Jones som bebis. Han sitter på Davids axlar i vad som ser ut att vara ett vanligt kök med kryddhylla och någon slags allmogestolar. Det är svårt att tänka att David Bowie någonsin suttit i en sådan. Men Bowie ler på bilden och ser nästan ut som en vanlig ung pappa i en för tiden vanlig polotröja.
David Bowies son Duncan Jones bekräftade på Twitter att hans pappa hade dött. ”Väldigt ledsamt och tråkigt att berätta att det är sant. Jag kommer att vara offline ett tag. Kärlek till alla”, skrev Duncan.
Bilden bör vara tagen i stadsdelen Bromley i London någon gång under 1971. Då föddes Zowie, som Duncan först hette, av sin mamma som heter Angie i rockhistorien och Angela Barnett i en annan verklighet. Zowie inspirerar David till sången ”Kooks” på ”Hunky Dory”, det album som på många sätt är den inspelning där David Bowie visar att han besitter fler krafter än vad som annars är normalt för övriga duktiga låtsnickrare från London.
Hela hans livsverk handlade om att ta oss bort och ut
Att David Bowie nu är borta är trots Duncan Jones stilenliga bekräftelse svårt att ta in. Å andra sidan har det alltid varit svårt att på allvar tänka att han faktiskt funnits bland oss dödliga med ungar, allmogestolar och kök. Vad i hela världen skulle Bowie, Angie och Zowie med ett kök till?
Hela hans livsverk handlade om att ta oss bort och ut, från fötterna på jorden, från oss själva till något större.
Många artisters starkaste ögonblick är när de lyckas tilltala något i oss vi känner igen. En känsla, en relation, en skildring av något vi också genomlevt. David Bowie var aldrig en sådan artist. Mitt i vår mänskliga strävan att försöka bli oss själva tände Bowie upp en ny rymd och påstod att dina möjligheter är oändliga.
Det kan inte finnas någon artist som levt så långt bort från en begriplig vardag och samtidigt haft en så intim relation med sina följare. Vi som älskade honom var alla övertygade om att just jag är den enda som egentligen förstår David Bowie.
Strofer som ”and the day will end for some, as the night begins for one” i den tidiga sången ”Wild eyed boy from Freecloud” knöt ett slags hemligt förbund med oss som ville längre in i denna värld och ut i Bowies rymd. De som bara ville förstå att när en dag är slut så är den väl slut – hur svårt kan det vara? – kunde säkert uppskatta flera av David Bowies odödliga sånger, men aldrig uppleva hans magi på annat sätt än att tralla med.
Det är på många sätt säkert ett avundsvärt avspänt förhållande till musik, men omöjligt för den som fått syn på Bowies magi.
Det fanns en tid då jag inte stod ut med att Bowies sånger spelades i triviala sammanhang. Det var ingen lycklig tid, men alla som kommit in och genomgått David Bowies nystartade skola för de pretentiösa, vet säkert vad jag menar.
Hur David Bowie fick denna superkraft är en av populärkulturens stora gåtor
Att påstå att vi kan bli allt vi kan föreställa oss och mer därtill är en sak. Att visa det är något oerhört. I synnerhet för någon som föddes som David Robert Jones på 40 Stansfield Road i södra Londons Brixton den 8 januari 1947.
Efterkrigstidens London var ett grått, sönderskjutet ställe i ett klassamhälle där mycket få reste någonstans socialt och ännu färre tände upp någon ny rymd. Det är ännu långt kvar tills David Robert Jones ska bli David Bowie.
Bowies mamma Peggy jobbade som servitris och hans pappa John som mellanchef på hjälporganisationen Barnardo’s. Bowie har tre äldre halvsyskon, Anette, Myra Ann och Terence. Myra Ann bortadopteras innan Bowie föds, om Anette finns ganska lite känt bortsett från att hon gifte sig med en egyptier och konverterade till islam.
Halvbrodern Terence kommer att stå David nära under uppväxten. Han lider av schizofreni och Bowie hälsar ofta på honom på sjukhus.
I en av de bästa biografierna som är skrivna om David Bowie, ”Starman: The definitive biography” av Mojo-redaktören Paul Trynka, beskrivs hur de vattenfyllda bombkratrarna i Brixton utgör en otippat perfekt miljö för fjärilar. De färgstarka, grafiska underverken på vingar mellan Brixtons skitiga tegelhus blir en metafor i boken för hur David Robert Jones ur detta utvecklas till David Bowie.
En mer handfast beskrivning av David Bowies superkraft ges av en av de första kända flickvännerna, sångerskan Dana Gillespie. De träffades 1962. Bowie hette fortfarande Jones och spelade i band som kallade sig för saker som The Konrads, The King Bees och Manish boys. Bortsett från att Bowie var en särling och mycket bestämd i sin plan att bli en rockstjärna hörs inget av magin i de här tidiga inspelningarna. Det är tämligen medioker rock’n’roll.
En kväll efter en sådan spelning minns Dana Gillespie hur Bowie kommer in i hennes loge, erbjuder sig att bära hennes balettskor och börjar borsta hennes hår. Han frågar om han kan bo över hos henne eftersom han missat sista tåget hem. Det blir inledningen på ett kort förhållande. Dana Gillespie minns starkt första besöket i Bowies föräldrahem.
”Jag hade aldrig tidigare varit i ett arbetarhem där människor satt tysta, klistrade framför tv:n”, berättar Dana Gillespie.
Hon minns hur Bowie med glöd upprepade för henne på väg ut:
”Vad jag än gör, så måste jag ut härifrån. Jag vill inte leva så här.”
